Jag vill ha allt, veta att allt kommer lösa sig.

Jag kan inte ta livet som det kommer, jag vill planera hur det ska bli, och därför missar jag så otroligt mycket. Hur gör man annars?

Jag trodde aldrig att jag skulle vara i den sits jag är idag när jag tog studenten till exempel. Jag kan kanppt minnas vad jag tänkte, men när april-vädret upprörde alla här hemma skulle jag vara på en solsäker och varm plats någon annanstans i världen. Men det är jag inte. Trots det trvis jag, som fisken i vattnet. Jag har ett jobb jag gillar, kollegor jag älskar och ägnar dagarna åt något som jag är bra på.

Vad mer kan man begära?

Men jag lovade ju mig själv att börja plugga, jag skulle inte bli hon som sköt upp allt här i livet. Jag skulle ta ett år för mig själv, hinna se världen och bestämma vad jag skulle göra med framtiden och sen vara duktiga Mimmi igen. Plugga. Utbilda mig. Tänk om jag inte är redo? Tänk om jag ändrat mig?

Eller är det bara så att jag är bekväm i detta nu, rädd att ta ännu ett steg framåt. Rädd att inte vara bra på nästa sak jag tar mig för? Är det därför?
Eller är det bara så att jag insett och accpeterar att det är en erfarenhet och kunskap att jobba också, att man inte behöver få ett betyg för att göra något viktigt av sitt liv.

Sen finns det en enorm tomhet inom mig, en saknad. Något jag under min mini-weekend med Sara kunnat sätta ord och förstå mig på. Ett dygn, långt borta från allt, vi besökte världens ände och jag var stundtals barnsligt lycklig. På vägen hem, i takt med att vattendropparna slog mot pendelstågets fönster och medan världen utanför blev gråare och suddigare kom verkligeheten ifatt mig. Dygnet med Sara fick mig att öppna upp för, och våga tänka på, planer om framtiden. Så när jag sitter här och letar utbildningar, kollar på lägenheter och önskar att jag hade allt och visste allt så kan jag också le åt mig själv. Påminna mig om alla kloka ord som sagts och ta ett djupt andetag och låta mig sova på saken.

Godnatt och drömm sött.

Du vet när man kan känna hur man tittar på sitt eget liv men från ett annat perspektiv? Den där fågeln som sitter längst ut på en av alla grenar, eller kanske till och med den där vindpusten som nästan doftar vår?

Jag satte i hörlurarna i öronen, lät den vita sladden hänga löst medan jag knäppte på mig jackan och vant virade den vita halsduken runt min hals. Handskarna på, av igen för att plocka upp nycklarna, låsa, ner i väskan igen, sätta sladden i telefonen, sätta på spellistan, på med handskarna, ned med solglasögonen från huvudet. Ett djupt andetag. Sen gick jag. Kände hur solen värmde den hud som inte var påklädd, och jag njöt. Slöt ögonen, satte upp solglasögonen på huvudet igen, vände mig mot solen och bara andades. Kände att ljuset skulle hjälpa mig att klara av denna dagen, så jag ville ta in så mycket som möjligt av det. Det räckte länge, kompenserade för energin jag inte åt, till många tankar som mållöst snurrat runt i mitt huvud.

Men sen var det som att jag aldrig stått där i ljuset och känt vårsolens värme.

Plötsligt befann jag mig i den vardag som jag så länge fruktat, i de belsut som skulle fattas och den oro som omger mig. Solen räcker inte till, energin jag äter gör mig illamående och tankarna får mig att gråta. Varför?

För att vintern varit för lång? För att jag vill lägga mig i ett knä, bli struken över huvudet, pussad i pannan och omhållen tills jag somnar? Eller för att jag kommit ifatt mig själv, de små fluffiga rosa molnen jag så länge har gått på börjar sakta bli tunga och grå, och jag inser att jag har en tuff period framför mig?

Kanske inte, kanske blir den bästa våren i mitt liv?

Våren, kom och ta mig. Överaska mig. Fyll mig med energi, härliga minnen och värme. Jag behöver dig nu. Nu mer än någonsin. Ge mig vår, sol och värme.

Den där vindpusten som nästan doftade vår, den var bara där för att fylla mina lungor med hopp. Den gav mig inga andra perspektiv. Inte den gången.

Massor av saker att skriva om. Trött men med en sån otrolig lust att skriva. Lösningen: kort om allt!

Tempo. Applåder. Suckar. Leenden. Grimaser. Spänning. Kroppsspråk. Tävlingarna. Headset. Tavlan. Folket. ALLT bara är så bra, jag stormtrivs och njuter. Andra dagen där idag, och idag kom första samtalet. Jag lyckades, I made it, jag fick in en kund. Och det kändes så jävla bra! Tillbaka imorgon igen, köra järnet! Dagen då jag började jobba som TM-säljare på nya företaget. And I just love it.

Varför tvekade jag? Det här är bara så rätt! Jag vet, det är kanske roligare i början. Men är det såhär kul nu, då kan det inte bli jättedåligt. Jag känner det på mig.

Andra saker som kan gå dåligt är när man blir utsatt för kortbedrägeri, kortet spärras och dom lyckas inte skicka ut ett nytt. Jag hatar att använda kontanter, i alla fall att inte ha kortet där. Så imorgon blir det att ringa till banken om dem inte hört av sig innan.

Idag är också Dagen med stort D. Träningen kom igång. UNDERBART!

Det är också dagen då jag bytte gym, till Planet Fitness. Toppenbra, jättestort och supertrevlig personal. Känns skönt och jag ska se till att utnyttja kortet till max denna gången. Därför ska jag boka in et personlig tränare några gånger. Kanske en 4-5? För att få en ordentlig start, och veta vad jag ska göra, för att nå dit jag vill. Kommer bli awesome!

Dagen då jag plötsligt mitt under ett samtal insåg. Att jag inte sett det tidigare, att jag inte visste. Skum känsla. Men samtidigt så härligt. Känns oväntat bra faktiskt. ( Här kanske inte alla hänger med.. men det är inte alls så viktigt heller)

LONDON BABY!!! Jag & Sofie. Timmar bort. Tillsammans intar vi staden den 10 februari och stannar till alla hjärtans dag som jag till viss del kommer spendera ensam på en stor flygplats. Så tänk gärna lite extra på mig just då, den dagen.

Det kommer bli så galet bra, kan inte bli annat. Det bara är så! Hemmabar, hon, jag och london och troligvis Lejonkungen. Kan det bli bättre? Nää, inte mycket va?

Jesus, så mycket jag vill skriva. Det får bli mer en annan dag, för du bara måste jag sova!

Love

Jag föll för digdu förtjänar en nominering för rollen du spelade

Sitter på jobbet och får ett samtal, okänt nummer och jag svarar. Visa sig vara ett jobb som jag sökt, så jag går ifrån och pratar med henne.

Jag hade en 7 minuter lång telefonintervju, och ska nu på tisdag dit för vidare intervju. Det känns jättebra men blir ändå lite pirrig, för de är ju ändå ganska skönt med de gamla vanliga. De som man vet hur man gör, som man är van vid. Men jag är nu beredd att gå vidare, våga testa något nytt.

På något sätt känns det som om det är påriktigt, en riktig intervju, ett riktigt jobb. Trots att jag har två redan så har jag faktistk fått dem oförskämt lätt. Det är nu jag ska sticka ut, de är nu jag ska vara lite bättre, det är nu det är på riktigt. Önska mig lycka till, håll tummarna och tänk på mig. Det kan behövas.

En sån där ofukuserad dag på jobb. Och det är ditt fel.

FÖR JAG TOG KÖRKORT IGÅR!!! :D

Idag skulle vara dagen med stort D, Dagen då jag tog mitt körkort. Jag hade lyckats hålla datumet hemligt för dem flesta, men...

Något gick fel. Vart vet vi inte.

För jag kom till jobbet i vanlig ordning igår morse, satte igång datorn, hämtade lite frukt och så började jag gå igen om lite mail. Sen kom jag på att jag ville veta när jag skulle vara på bilskolan, så jag ringde dit. Men klockan var bara 9.24 så dom hade ju inte öppnat. Tänkte att det kanske stod på min n, och mycket riktigt det gjorde det.

Mimmi: 091216 13-14.50 Uppkörning med Allan

Men(!!!!!) det stod också:

Mimmi: 091215 10.15 VV teori

Mimmi: 091215 13.50 VV Uppkörning

Datumen stämde inte, och i panik ringer jag tillbaka till bilskolan som självklart inte hunnit öppna än. Får tag i ett nummer till vägverket och tanten i andra sidan luren frågar lungt om jag är påväg, för jag ska skriva provet om 48 minuter och därför vara på plats om 18 minuter för att hinna fotas. Tror inte ens jag tackade för hjälpen innan jag slängde på luren och hittade ett mobilnummer till en lärare på skolan. Förklarar vad som hänt och hon säger bara: Förlåt, skynda dig dit och ring sen. Så Nils släpper allt han har och vi sätter oss i bilen och åker mot stan. Tack! Hamnar i alla köer. 09.58 kommer jag inspringandes rakt fram till kassan, hon frågar om jag är Mimmi samtidigt som hon pekar på en fotoautomat och säger att jag ska slänga mig in där. Det gör jag, med en knut på huvudet och jackan på mig. Första fotot blir alltså inte så bra. Klar med det så får jag skriva min namnteckning, se hur mitt körkort kommer se ut om jag klarar det idag och sen är det bara att snabbt gå in och sätta sig och börja skriva. JAG HANN, och jag blev godkänd!

Jag ringde mamma i panik i bilen påväg in mot stan, så det blev inte som jag planerat med min storslagna överaskning, men nog blev hon förvånad allt! Hon mötte upp mig utanför vägverket och vi hann med en lunch tillsammans innan hon kör mig till bilskolan, vartifrån vi åker till vägverket i Farsta. Och som ni förstått, JAG KLARAR DET!

Det var underbart roligt, 19 år och 1 dag gammal hann jag bli. Men nu har jag det! Mötte upp mamma inne i stan, fick köra hem och sen hoppade hon ur och jag körde för första gången (lagligt) helt ensam. Hela långa vägen upp till Edsberg, köpte naturgodis och sen tillbaka hem för middag.

En helt snurrig dag helt enkelt, men det slutade bra!

Fan också, på flera sätt!